Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han stammar förfärligt, sade professor-
skan till prostinnan.
— Men kanske du, Lisette, kommer ihåg
huru hans ord föllo.
— Nej, jag kan icke påminna mig —
— Men jag gör det, sade Robert.
— Robert, du får icke! — eller hvarför
inte, berätta bara. Snellmans ord förtjäna
nog att blifva kända, de voro ju för öfrigt rik-
tade icke blott till mig, utan till kvinnan öfver
hufvud.
— Naimi var alldeles betagen i Snellman,
hon liksom alla unga; du skulle bara ha sett,
kära syster, huru de slukade hvarje ord från hans
läppar — förklarade professorskan.
— Hans ord lydde, började Robert, såsom
hade han hållit tal: „Men utom naturens skön-
het" — vi voro nämligen då på Puijo-backen
— „himlens blå renhet och klarhet, sommarens
Ijufhet och de spirande löfvens doft, som här
strömmar oss till möte, finnes det en skönhet,
renhet, klarhet och Ijufhet, som öfvergår hvarje
annan och för hvilken naturens fägring tjänar
blott som bakgrund liksom på en tafla — det
är den skönhet, som speglas i kvinnans öga, den
renhet, som hennes bröst andas, den Ijufhet, som
präglar hela hennes varelse — i sig själf intet,
men så oändligt betagande, då den förklaras af
en ädel, målmedveten lust att offra sig för de
värf, som hem och familj, make och barn före-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
