Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söder. De öfriga hade blifvit ett stycke efter
Naimi, Karin och Antero. Flickorna satte sig på
trappan till kyrkan, hvars gråbruna väggar och
mångskiftande fönsterrutor förgylldes af den sjun-
kande solen.
— Hvad säger ni? frågade Naimi. I mitt
tycke är det öfriga Finland intet i jämförelse med
detta. Då de talade om fosterlandet och dess
skönhet och drucko dess skål, tänkte jag hela tiden
på denna nejd och tömde i tysthet, utan ett ord,
mitt glas för den. När de på Punkaharju, i Ny-
slott och på Puijo-backen blickade omkring sig,
beundrade och ropade ut sin förtjusning — ja,
vackert var där nog — var jag likväl som hemligt
trolofvad med denna trakt — Jag kan icke förstå
det stora Finland, hela Finland — kan ni?
— Det finnes icke någon plats, vid hvilken
jag är särskildt fäst. Jag har lefvat än här,
än där, än i Nyland, än i Tavastland, än i skär-
gården ute vid hafsbandet. Men nu förekommer
det mig likväl, som hade jag slutligen funnit Fin-
land, hela mitt land, som en enda tafla, omgifven af
sin ram, en tafla hvilken jag kunde tillägna mig
med en enda blick, hvilken jag kunde älska högre
än allt annat.
— Och detta ställe är —? frågade Karin.
— Det är utsikten från Rajavaara.
— Ack, den är alltför storslagen för mig,
för vidsträckt, det är som rymdes den icke i min
famn, sade Naimi.
6 81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
