Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medvetna och kraftiga, genomströmmade af en
inre, inspirerande glöd. Antero tiade ju nog iiört
sina kamrater uttala dessa idéer i sina festtal,
men aldrig hade han tillägnat sig dem så som
nu. Nu voro de lifsens ord för honom. Vid de
mest verkningsfulla punkterna sågo än Robert,
än Naimi på honom, liksom för att söka hans
bifall, liksom för att säga: „Hör du! Sade vi det
icke!" Lauri stod vid hans sida, ömsom blek-
nande, ömsom med kinderna purprade af en häf-
tig rodnad; då och då bytte han om fot, och
hela tiden höll han sina blickar fästa på professorn.
— Det var präktigt, mumlade han, och en
annan gång hviskade han till Antero: Se på pro-
fessorn! se på professorn! — Nu fick han sig!
— Se på hans min!
— Herr rektorn talar, som skulle vi icke äga
någon bildning, icke någon historia . . . som
skulle . . . som skulle alla de århundraden,
under hvilka vi lefvat i en ärofull förening med
det gamla moderlandet . . . som skulle vi hafva
varit och allt fortfarande vara barbarer!
— Det har jag ingalunda påstått, och jag
önskar på inga villkor beröfva Sverige äran af
allt det goda det skänkt Finland, lika litet som
jag önskar beröfva Finland äran af alla de upp-
offringar och lidanden det iklädt sig under den
svenska tiden, två saker hvilka i det närmaste
taga ut hvarandra, svarade Snellman, som för-
sökte vara så lugn som möjligt och genom
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
