Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strängar dallrade, nu när sången upphört, men
musiken fortsatte? Hörde de andra den? — Hade
icke Snellman uttalat hans idé, att man borde
bygga vidare på den gamla, klassiska grunden?
— Hvad spelade Lönnrot nu? — Nej, nu slutade
han, lyfte kantelen från sitt knä, räckte den till
Naimi och sade något — hvad? — „Jag —? Nej,
snälla farbror!" — och Naimi skakade på hufvu-
det och log vemodigt. Hvarför hade alla blifvit
så allvarsamma — till och med Snellman? — Nu
rörde de alla på sig — någon hade yttrat något
— hvem? Snellman". — Hvad sade han? —
»Allting blir ändå till slut för oss endast sång
och stämning", hviskade Karin till Antero.
Nu reste sig Snellman och yttrade till
Lönnrot:
— Måhända äro ändå dessa dina kantele-
toner och gamla sånger, käre bror, icke allenast
den bästa, utan också den enda rätta tolken för
det finska folkets djupaste känslor — kanske är
det fåfängt att stridstuppen med sitt ideliga ga-
lande söker störa de fridfullt och lyckligt slum-
rande.
Man kunde icke veta, om han menade skämt
eller allvar.
— Låt du bara tuppen gala, log Lönnrot,
det bådar morgon. Dina tal äro nog bra och
på sin plats; höUe du dem också hvar som helst
och när som helst, så hörde man dem likväl
aldrig för ofta.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
