Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
De unga närmade sig nu, efter att hafva
växlat betydelsefulla signaler, Lönnrot för att
bära honom i gullstol; men han satt med
Naimis kantele på knäet och yttrade stillsamt och
lugnt:
— Nå ja, om man nu skulle spela en
gammal visa efter alla dessa goda tal, då ju
Naimi så önskar, — och så dallrade från kante-
lens strängar en spröd, sorgmodig melodi genom
den milda luften.
Huru förändrades icke plötsligt allt vid klang-
en af de runotoner Lönnrot lockade fram, där
han satt på en sten i skuggan af en åldrig fura!
Nyss hade midsommarelden flammat och kastat
sitt fladdrande sken öfver den handlingskraftige
mannens beslutsamma anletsdrag. Nyss kade
Antero stått redo för storm och strid och känt
ett behof att kämpa, verka nu strax! — nu var allt
liksom förtrolladt, insvept i en slöja af mystik,
rösten hördes som en hviskning ur skogens djup,
tonerna tycktes stiga ur själfva jordens inre,
strömma fram mellan furans rötter; kokkon fläm-
tade slocknande, det var som hade också den
sökt ro för att lyssna tillsammans med den stilla,
klara himmeln, de orörliga träden och de dröm-
mande människorna, som blifvit stående där de
stått. Var det gamla kalevalatoner, eller var det
en psalm? Hörde han icke någonstädes sin fa-
ders psalm, var det icke till dess ord kantelens
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
