Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
duk var illa knuten, men han hade rakat sig fin
och slät, om också hans kind fått åtskilliga skrå-
mor. Den förändring han undergått gjorde pro-
stinnan nästan rörd.
— Ämnar du komma med?
— Får jag då inte?
— Naturligtvis! Gärna —
Men medan hon knöt om hans halsduk, hvi-
skade hon i hans öra:
— Kom bara, men du måste lofva —
— Nå, inte behöfver mamma vara orolig —
•
Prostinnan klappade honom på axeln, ty hon
hoppades och hoppades och ogillade prosten,
som icke trodde, att det någonsin skulle kunna
blifva något af denne förlorade son. Och det
kunde hon åtminstone vara säker på, att när
Otto en gång lofvade att inte smaka något starkt,
så höll han också sitt löfte.
Och så begåfvo sig alla af vid godt humör
och muntert lynne, till och med professorn, hvars
retlighet och bitande satiriska skärpa efter Snell-
mans affärd fullkomligt försvunnit, och som nu i
fulla drag njöt af det lugna landtlifvet.
Voudinniemi skildes från prästgården och
kyrkobyn af en vacker furuskog, som alltifrån
lagmannens gränsgärdesgård var rensad och stä-
dad och försedd med gångar och sittplatser.
— Nej, men se, de ha stuckit blommor i
trädens bark — helt säkert oss till en välkomst-
hälsning. — Allt hitta de också på — det tar sig
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
