Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smålog liksom åt sina egna Ijufva drömmar —
stundom var hon borta, försvunnen, så kunde
man se henne komma från lagmannens, från
kyrkan, från forsen, än härifrån, än därifrån.
Emellanåt var hon allvarsam, så ryckte hon sig
lös från sina tankar och begynte rasa och leka
med smågossarna.
Ehuru Antero knappast ville medgifva det
för någon annan, så hade likväl besöket hos
lagmannens verkat nedslående på hans sinne.
Han hade, då han såg och lyssnade till Snell-
man, då han genomtänkte hans ord och tillsam-
mans med de öfriga hänfördes af dem, skapat
sig en bild af ett nytt land och ett nytt folk, för
hvilka alla dessa idéer, så berättigade och själf-
klara, strax skulle förverkligas, så snart de blott
hunnit blifva bekanta . . . Och de, de unga,
skulle göra dem bekanta, förkunna dem, utså
och rotfasta dem, de skulle på hänförelsens vingar
sprida dem öfver hela landet, utbreda dem i
de djupaste ödemarker! Och ingen skulle stå
dem emot, hvarenda en skulle de rycka med
sig. Ty hvad gällde frågan? Det finska folkets
enda, sanna lycka, enda räddning! Och alla äl-
skade de ju detta folk, alla ville de ju tjäna det
och kämpa för dess väl efter bästa förmåga.
Men nu påstod och bevisade lagmannen, den
gamle domaren, hvilken under hela sin lefnad
skipat rättvisa åt detta samma folk, att det var
omöjligt, farligt, fördärfligt, ofosterländskt. Att
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
