Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett af dem glimtade en gnista af hopp. Rod-
daren ror och han styr. Ett fiskstim krusar invid
fören den lugna vattenytan. En holme passeras.
— Där på holmen bor en lustig karl, yttrar
ånyo roddaren.
— Jaså, det finnes ändå verkligen en in-
byggare i denna ödemark, säger Antero, som nu
varseblir en människoboning vid stranden af en
liten leende vik.
— Fastän han är en herre, lefver han likväl
som en bonde, han fiskar här alla somrar, och
när han har brännvin, så super och skrålar han
förskräckligt. Jag besökte honom då jag kom.
Men Antero tänker på afskedet vid kokko-
backen, han tänker på, att Naimi har hans dikt
— hvarför hade han icke sagt henne, att det var
hon, som inspirerat honom till den! Hvilket in-
tryck månne hans bref skulle komma att göra
— månne de alla skulle samlas för att läsa det,
skulle de hänföras liksom han? Hvilken lycka för
honom, att han ägde vänner sådana som dessa,
hvilka förstodo och erkände och trodde, att också
han skulle kunna uträtta något. Huru sällsamt,
att han på denna färd funnit dem, verkligen fun-
nit hvad han hoppats och sökt, men aldrig vågat
anse möjligt, att han funnit allt, fosterland, nya
idéer, nya uppgifter. — Hans barndom och hans
ungdom hade varit glädjefattiga; ensam, utan
vänner hade han tillbringat sina dagar hos en
gammal ogift morbror, som upptagit honom efter
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
