Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Där kan du nu själf se och höra, huru-
dana de äro, de skymfa mig midt upp i ansik-
tet, och så ha de ännu den oförskämdheten att
fordra, att jag skall upplåta min kyrka åt dem,
för att de också där skola fortsätta på sam-
ma sätt.
Antero svarade icke. Drängen gick i det-
samma öfver gårdsplanen, och Handolin skyn-
dade efter honom.
Sedan kaffet serverats, begaf sig Antero
på en promenad mot kyrkan. Denna var belä-
gen något högre än prästgården, och på ena
sidan om den kunde man skönja viken och
kyrkobyns byggnader utmed stranden, på andra
sidan åter Risti- eller Panuvaara. Dit ledde vägen
genom en smal dalsänkning, där prästgården
hade åkrar och ängar. Denna väg genom däl-
den var den enda, som förde upp till berget.
Vid ledet, som förenade kyrkplanen och
spången, stodo några män och betraktade präst-
gårdens dräng, som hade borttagit gångbräderna
och nu staplade dem på gärdesgården för att
göra den högre. Drängen tycktes ingalunda vara
belåten med det uppdrag, som gifvits honom,
och han mumlade till hälften för sig själf, till
hälften för de kringstående:
— Tror han att han på detta sätt kan spärra
vägen till himlen för dem? Öfver stängslet kom-
mer nog själen i alla fall och lär knappast fråga
efter Handolins förbud och böter.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
