Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt häftigare ansattes Antero af frågan, huru-
vida icke Karolina måhända, blott af finkänslighet
velat fritaga honom från fullgörandet af denna
skyldighet mot henne.
Han försvarade sig själf därmed, att han ju
frågat, om han behöfdes här, och sålunda äfven
erbjudit sig att stanna. Kanske hade Karolina
för öfrigt alls icke tänkt på något sådant. Men det
oaktadt kände han det som sin plikt att stanna,
och detta plågade honom till den grad, att han i
sin önskan att slippa det sökte efter lämpliga före-
vändningar för att kunna förkorta sin vistelse här.
Snart var halfva sommaren förliden. Han måste
ju samla runor och ordspråk och öfver hufvud
göra sig förtrogen med folket. Huru skulle han
med tomma händer kunna återvända till Helsing-
fors! Nej, han kunde, han fick icke förnöta
tiden som sin systers väktare. Och kontola-
borna måste han råka — det var så många frå-
gor, som ännu voro oafgjorda. Den unge hus-
värden på Karila måste han också ovillkorligen
sammanträffa med. Och på återvägen skulle han
ju naturligtvis igen hälsa på här.
Men ju flere skäl för sin afresa han upp-
ställde, desto mer ohållbara förekommo de honom.
Han försökte tala med Karolina om sina planer,
han berättade om Snellmans tal, om deras hän-
förelse för de uppgifter han i dem förelagt ung-
domen. Karolina lyssnade intresserad, men ryck-
tes icke med, såsom Antero hade hoppats. I
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
