Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu kommer han, båten synes redan.
— Jag måste gå, sade Karolina, utan att
försöka dölja sin förskräckelse. Stanna du bara
kvar här, Antero.
— Drick nu först ditt kaffe.
— Tack, jag förmår inte.
— Nå, men det är ju redan isläget.
— Nej, nej, jag kan inte.
Hon var blek och förskrämd ; den lycka och
det uttryck af lugnt välbehag, som nyss afspeglat
sig i hennes ansikte, var försvunnet, hennes blick
var skygg och orolig. Antero såg henne skynda
bort nästan halfspringande.
— Stackars Karolina! suckade kantorskan.
Kanske vore det bäst, att Antero inte lät henne
ensam sammanträffa med Handolin, om han nu
igen kommer drucken hem.
— Hvarför skulle hon då gå att möta
honom?
— Karolina försöker tjäna honom allt till
det sista.
Kantorskan följde honom ett stycke på
vägen. Hon måste ännu få tala med honom
och lätta sitt hjärta. Det var till en del hennes
skuld, att Karolina kommit att ingå detta äkten-
skap. Hon var ju en fattig fader- och moder-
lös flicka, och Handolin var icke den tiden sådan
som nu. Då kunde man icke säga något ondt
om honom. Han föreföll tvärtom att vara en
präktig människa. Och då man betänkte, att
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
