Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De togo ett skönt, vederkvickande bad, och
när de sedan igen sutto i den varma, halfskumma
stugan, där människorna rörde sig som skuggor,
tycktes det Antero, som iiade en gränslös tid-
rymd skilt honom åt från allt hvad han senast
sett, upplefvat och erfarit. Frid fyllde hans själ,
han ville icke tänka på något, icke minnas något.
Männen sprakade, utan att just fästa afseende
vid honom, om sitt arbete och sina sysslor. De
tycktes vara rädda för frost. Om det åter detta år,
liksom det föregående skulle blifva frost, såg det
hotfullt ut. Men de talade om det som om
något naturligt och hvardagligt och öfvergingo
snart till andra ämnen. De tycktes redan ha fått
vetskap om den rättegång, som hotade de väckta.
Icke ens detta föreföll dem öfverraskande och
underligt. Enligt deras åsikt hade knappast nå-
got annat varit att vänta. Men en sak förvånade
dem likväl: den predikan prostens son senaste
söndag hållit. Han hade tillstadt dem att glädjas
och förlusta sig, om det blott skedde i den rätta
andan. „Han lärde oss synda i kristhg anda"
— hade Paavo sagt, då han kom ifrån kyrkan.
— „Den ena dagen dansar han polka på kyrk-
backen och den andra predikar han i kyrkan.
Hvad skall det blifva af honom?" — „Skall han
också blifva präst?" — „Sin fars adjunkt." —
Men han hade talat äfven om något annat, hvaraf
åhörarna icke förstått mer än att också han or-
dade om en »väckelse", om det finska folkets
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
