Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samman och hela hans goda idé förbli oförverk-
ligad . . . Under de mörka höstkvällarna ville
dessa sorgsna och nedslående tankar ofta rinna
honom i hågen. Det fanns ingen, med hvilken
han kunnat tala om dessa ting. Han måste an-
förtro sig åt fiolen, men han kunde ju icke spela
för sig själf, då flickorna icke ville ackompanjera.
Hvad fattades dem? De voro icke mer desamma
som förr.
Icke ens för flickorna bjöd den gångna som-
maren på idel angenäma hågkomster. Hanna
hade icke, såsom prostinnan hoppats, blifvit upp-
lifvad af gästernas besök. Hon hade strax i bör-
jan dragit sig undan och lefde sitt eget lif för
sig. Hennes enda vän var Maria Helander. Till-
sammans med henne satt hon om söndagarna i
de väcktas bänk. Prosten klandrade henne en
gång härför och uppmanade henne att med de
öfriga sätta sig i prostgårdsbänken, åtminstone
när modern bevistade gudstjänsten. Därefter
stannade Hanna alltid hemma, då de andra gingo
i kyrkan. Och hon inlät sig icke mer i någon
diskussion rörande dessa saker. Prostinnan var
öfvertygad om, att hon inom kort skulle ikläda
sig de väcktas dräkt.
Karin såg ut, som hade hon ständigt saknat
något, kanske sörjt öfver något. Hennes ifver
för skolan hade plötsligt slocknat. Då det en
gång blef tal därom, sade hon en smula otåligt:
— „Ensam kan jag ju inte uträtta något, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
