Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lunda betraktade dem som sina jämlikar, som
gossar. De kunde under dessa promenader vara
fria och öppna mot honom, och det gladde dem
mycket, då de sågo, hvilken fröjd och förnöjelse
deras spända uppmärksamhet beredde fadern nu,
då han icke med någon annan kunde tala om
sina favoritämnen . . . Och han var i gengäld
munter och skämtsam, berättade anekdoter, gyck-
lade en smula med dem, eller också kunde han
blifva varm och vek, klappa dem på kinden och
smeka deras händer.
— Ja, ja, lifvet har nog sina sorger, men
det har också sin glädje. Hufvudsaken är, att
människan åtminstone emellanåt försöker se allt
så ljust som möjligt. Och en sådan härlig kväll
som denna lyckas det också.
De hade nu kommit fram till prästgårdens
område och vandrade genom den månbelysta
björkallén, där träden nu stodo öfversållade af
glittrande rimfrost, liksom om sommaren af löf,
men likväl genomskinliga som kristallkronor.
o
— Ah, hvad det är vackert, utbrast Karin.
— Ack! suckade Naimi. Måste jag verkli-
gen lämna allt detta?
— Minns du inte ordspråket, att liksom bå-
ten längtar till vattnet, så längtar ungmön till sin
brudgum också från det vackraste hem?
— Nej, nej, jag vill inte fara bort härifrån.
Nej, naturligtvis inte, du måste väl med
våld föras härifrån.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
