Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Om Björn ändå vore präst, så att han
kunde komma hit som adjunkt.
— Låt oss inte tala om adjunkter, af dem
ha vi sannerligen inte haft fröjd, suckade prosten.
— Nej, det är nog sant, sade Naimi, liksom
ångrande sitt yttrande.
Efter en stund frågade Karin:
— Har Hanna igen gått till Honkaniemi?
— Stackars Hanna, sade prosten. — Flickor,
vi måste besluta en sak: att lämna Hanna i fred.
I mitt tycke visar mamma litet för mycket sitt
missnöje och kan inte låta bli att pika och såra
henne. Men det gör henne endast ännu mer
främmande för oss andra.
— Det förvånar mig egentligen inte heller,
sade Karin.
— Låt oss hoppas, att allt en gång i tiden
går om och att hon åtminstone emellanåt skall
kunna betrakta världen med lika glada blickar
som vi — denna härliga månskensafton.
— Jag tror aldrig, att hon kommer att afstå
från det, hvari hon en gång funnit tröst.
Karins röst hade darrat litet.
De stannade på gårdsplanen. Hela huset
stod där omgifvet af rimfrostklädda björkar.
— Det finnes här i världen knappast något
så vackert, så drömmande öfversvinneligt som en
sådan vintersyn som denna, sade prosten, som
stannade vid grinden. Det är som en idé utan
ord, ett innehåll utan form, det är som stelnad
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
