Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödets roder för sitt folk! Ack, hvilka stora
barn äro vi ändå icke! Ack, vi jaga efter irrbloss!
Om dessa tusen sinom tusen himlakroppar hafva
sina förut bestämda banor, skulle då ej också vi
hafva det? Hvarför gripes människosjälen af
ångest och förskräckelse, då hon tror sig ha gått
vilse och ständigt återvänder till samma ställe?
Därför, att hon sträfvar bort ifrån sin bana. Men
hon bör icke sträfva någonstädes. Då hon upp-
hör att sträfva, upphör också förtrollningen, och
hon kan själf finna vägen ur den cirkel, i hvilken
hon gått. Vandra vägen fram, det måste du,
människobarn, men — ledd af ödet.
Det hade mörknat; synkretsen minskades, men
himlen klarnade, stjärnbeströddes, förstorades och
vidgades.
— En gång, då jag färdades denna samma väg,
trodde jag mig redan ha nått lyckans härligaste
tinnar . . . men jag gjorde det ändå inte. Nu
tror jag mig vandra mot ett sollöst mörker
och där brinna likväl de hemlighetsfulla eldar,
hvilkas ursprung ingen känner, men hvilka blifvit
oss skänkta för att upplysa nejder, där ingen sol
mer finnes.
En outsäglig känsla af trygghet fyllde hans
hjärta, nu när han kommit till denna slutsats:
„Komme hvad som komma vill ... må människo-
ödets parcer styra och leda min vandring!" —
Om också döden skulle komma, hejda min häst,
sätta sig på slädkanten, lyfta upp fallen och säga:
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
