Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Stå upp och följ mig till det isiga berget där
borta, där väntar dig en bädd i den dunmjuka
snön, en kudde af is blir din hufvudgärd och en
drifva af renaste snö skall varda ditt täcke!" —
så skulle jag följa honom . . . följa honom!
— Där skulle jag slumra, icke lefvande, men
icke heller död, ty ännu skulle jag minnas, min-
nas och därför lefva . . . Det är minnet som är
lifvet. Du dör icke, om du minnes, du för-
gås icke, om du icke glömmer. Må det vara min
lifskraft.
Naimi hade velat, att han skulle stanna. —
„Ni måste! Ni får inte resa, jag kommer så att
sakna er! Det är så trefligt att spraka med er.
Med ingen annan kan jag vara så fri och otvungen
som med er. Hör ni, ni skall få det gamla
pörtet till studerkammare, vi skola inte störa
er det minsta, endast om kvällarna skola vi komma
och hämta er, när vi gå ut på vår aftonprome-
nad, och sedan skola vi sitta och spela kantele vid
spiselden. — Stanna åtminstone tills Björn kom-
mer. — Och jag stannade, och om dagarna var
Naimi för mig liksom en fågel, som kvittrar från
sin gren, och om nätterna liksom en fågel, hvil-
ken slumrar i min närhet, med hufvudet gömdt
under vingen, och hvilken jag ville väcka till kvit-
ter — tills den en morgon flyger bort, utan att
minnas, utan att komma tillbaka . . . Och en dag,
då de sutto och sågo ut genom fönstret, körde
en häst in på gården. Fågeln uppgaf ett jubel-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
