Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har då Antero någonsin bedt honom om
hjälp?
Det hade han icke gjort, emedan han varit
öfvertygad om, att han ändå under inga omstän-
digheter skulle kunna få det enda han önskade
och begärde.
Om jag ändå kunde förneka honom! Helt
och fullt göra mig fri från honom ! Men ständigt
står han inför mig, och ständigt viker han till-
baka, då jag behöfver honom. Han lofvar allt,
men håller intet. Lockar en med sig än hit, än
dit, men leder en aldrig ända fram, skänker en
aldrig kraft att nå det vinkande målet. Hans kär-
lek, hans omsorg — Guds stora, ofattbara kär-
lek! Ja, i sanning: ofattbar och — overklig!
En dag kom han på en skidfärd till ett fattigt
torp djupt inne i skogen. Hustrun låg sjuk, den
utmärglade mannen satt hjälplös på ugnsbänken,
den hungriga barnskaran tuggade barkbröd vid
bordet. Frosten hade förstört deras säd, björnen
hade rifvit deras enda ko. De hade icke ens så
mycket kläder, att de kunde begifva sig ut att
tigga. Antero gaf dem ur sin börs så mycket,
att de kunde köpa sig en tunna råg.
— Nu reda vi oss nog öfver vintern, sade
hustrun, där hon låg. Sade jag inte: Han hjälper
nog liksom han förut hjälpt.
Hjälpt, men huru? — Den ena hälften af
familjen var vid lif, men den andra hade dött.
6 81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
