Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång hörde han en välbekant stamma
där nere, en mycket välbekant till och med, också
stegen föreföllo honom bekanta, men hvems voro
de? Hvems var rösten?
Det var Lauri. Han trädde in i rummet med
snöiga skuldror, rimfrost i mustascherna och klädd
blott i en lätt skiddräkt.
— Tjänare! Till slut fick jag ändå tag på
dig. Här sitter du i din ensamhet som en gam-
mal uggla på en murken stubbe. Huhuh!
Han fyllde hela rummet med vinterväder och
yttervärld. Så fort han sparkat af sig sina pjäxor,
kastade han sig raklång på Anteros säng. Antero
märkte strax, att han hade något särskildt på
hjärtat, och det föreföll honom, som hade hans
ordflöde icke sprungit ur en riktigt naturlig källa.
— Jag kommer för att hämta dig till oss.
Där är för närvarande så helvetes torrt och trå-
kigt, att man på inga villkor kan härda ut längre.
Mamma sörjer öfver mig och öfver Robert och
öfver Hanna, och Naimi har ledsamt efter sin
fästman, alltsedan han reste. Och Karin får inte
sin skola i gång utan hjälp, men inte kan jag —
och farsgubben är nervös och tänker på proces-
sen, som han fruktar för, och vid hvilken han
skulle bli tvungen att uppträda som domkapitlets
ombud, men han har efter vanligheten inte klart
för sig, hvilken ståndpunkt han skall intaga —
Och för resten är allt så åt skogen, att — fy fan!
Får jag något att dricka!
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
