Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina kärr och icke heller om sina odlingar; han
promenerade icke med flickorna, han bad dem
aldrig mer följa med; gick han någon gång ut,
så gick han ensam eller med Musti. Man
kunde nästan tro, att också han blifvit väckt —
om nämligen dysterhet och melankoli vore ett
kännetecken på pietism. — Och så är det ju — och
ännu därtill trångsinthet och lust att fördöma.
Förut fanns här endast ett par sådana forskande,
förebrående ögon, men nu finns det så många,
många, både inom och utom våra dörrar. Om
de ändå ville uttala, hvad de tänka, hvad de
anse för synd och hvarför de göra det! I dessa
oskyldiga tillrustningar för bröllopet finns för
dem något motbjudande, något i deras tycke
opassande, men hvad? Blott bröllopet ändtligen
vore förbi! Ack, med hvilken glädje drömde och
planerade vi inte förr om denna fest! Och
Naimi, stackars flicka — man kan så ofta se,
att hon gråtit. Man märker tydligen, att hon
längtar bort härifrån. Hon trifves nu bättre hos
lagmannens än hemma. — „Ha flickorna sagt
någonting till dig, Naimi?" — »Nej, inte ha de
sagt något, men de äro så stela och kalla, som
skulle jag inte vara deras syster."
Hanna gick igenom rummet. Hon stannade,
men gick igen. Om en stund visade hon sig
åter i dörren, hennes ansikte hade ett uttryck,
som hade hon nu beslutit säga något, som hon
länge burit på.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
