Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de kunna väl inte fordra, att andra skola fästa
sig vid deras.
— Man måste alltid ha undseende för olyck-
liga människors känslor.
— De låtsa endast vara olyckliga, det är
bara ansiktet, som är bedröfvadt, men i sina hjär-
tan äro de helt säkert belåtna öfver sin egen för-
träfflighet och slå sig för sitt bröst och tacka
Gud, för att de inte äro som vi andra människor.
— Jag ber dig, Björn, att du inte talar på
det där sättet.
— Nå, ja, jag kan ju låta bli —
Hvarför förekom fästmannen Naimi nu igen
så främmande? Hvarför kände hon det nu lik-
som emellanåt förut — liksom den gången, när
han talade så föraktligt om finskheten? De voro
i så mångt och mycket af olika åsikter. — Det
var visst inte tillgjordhet och förställning, det
fanns nog allvar hos dem, kamp, lidande, sträf-
van efter något, som hon icke förstod, men som
allt mer begynte fängsla hennes tankar. Men på
samma gång gjorde dessa känslor, denna stäm-
ning henne förskräckt — kvällen före sitt bröllop
ville hon på inga villkor låta sig öfverväldigas
af sådana tankar. Hon smög sig närmare sin
fästman, lutade sig framåt och blickade in i hans
ögon.
— I morgon äro vi således man och hustru.
Och så resa vi strax härifrån. Om du kunde ana,
huru ledsamt jag haft det här. Pappa, mamma,
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
