Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag måste, jag måste, hela sanningen om
mig själf måste jag uttala —
— Månne stunden är väl vald?
— Det gör detsamma, men nu måste det
ske! Gör jag det inte nu, så kommer det aldrig
att blifva gjordt. Ger jag nu efter, så har jag
svikit, har jag fegt och ärelöst svikit hans sak.
Han fordrar det af mig, jag känner det inom
mig.
— Låt oss gå ut ett slag.
De gingo ut och vandrade förbi löfhyddan,
som igen blifvit upprest på gården.
— Lauri, hvart skall du hän? Kom hit li-
tet! hördes ur hyddans inre Anettes melodiska
stämma, och öfre delen af hennes smärta, hvit-
klädda gestalt blef synlig mellan grenarna.
— Jag kommer strax.
Nästan halfspringande skyndade han bort,
han ilade öfver gårdsplanen och stannade först
på landsvägen invid gärdesgården, där han blef
stående.
— Åh, sådana frestelser, sådana försåt! Åh,
hvilka kval, hvilken pina! Säg, min Gud, skall
jag göra något? Och hvad? Skall jag drifva ut
krämarna ur templet . . . eller skall jag själf gå?
Svara, Antero?
— Jag vet inte.
— Se, där komma väckta . . . kom, låt oss
gå, jag är inte värdig att möta dem.
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
