Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han gick in i skogen, Antero följde efter
honom. De satte sig på ett kullfallet träd på
ett visst afstånd från hvarandra. Lauri stirrade
ned på marken. Så reste han sig plötsligt och
styrde brådskande sina steg tillbaka mot präst-
gården.
När de återkommo till det gamla pörtet,
funno de där Hanna och Karin, trötta och ned-
stämda.
— Hvad gör ni här? frågade Lauri.
— Det är så svårt för oss att vara där uppe.
— Nu går jag! utropade Lauri beslutsamt.
— Hvart går du? Vänta, vi komma också
med.
Flickorna återvände till stora byggningen.
Lauri gick med dem ett stycke, men vek se-
dan af in i trädgården och satte sig på en gräs-
bänk under en lummig rönn i närheten af veran-
dan, en plats, där han icke kunde ses af någon.
— Kanske sitter jag nu för sista gången här.
Om det nu kommer att ske, som måste ske, så
blir jag tvungen att begifva mig härifrån och kan
aldrig mera återvända ... — Han gripes af en
tärande smärta, en känsla af öfvergifvenhet och
värnlöshet hopklämmer hans bröst. De äro ju
ändå hans „egna", de mena måhända ändå väl —
så godt de förstå ... — Men är inte denna tanke
en ny snara för mig? Söker jag inte försvara
min svaghet, söker jag inte efter ett skäl, som
skulle förhindra mig från att taga detta steg, som
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
