Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antero veknade och blef varm, han ville på-
minna sig allt det goda han fått, för att kunna
gå ned till vigseln med så fullt hjärta han ön-
skade. —
— »Håller du litet af mig Emma?" — hade
hade han frågat henne och slagit sig ned vid hen-
nes sida på väfstolens bänk. — „Ja, det gör jag, jag
håller mycket af dig", — hade hon svarat, lugnt
och naturligt; en smula hade hon också rodnat,
när hon böjde sig ner öfver väfven för att knyta
en tråd i ränningen.
Och ändå hade jag — jag kan inte förstå
hvarför — på samma gång önskat, att hon hade
svarat nekande eller att hon åtminstone hade ut-
bedt sig betänketid. Hoppades jag det verkli-
gen? Ja, det gjorde jag, jag hoppades det, jag
ångrade mig redan, jag bad om natten, att hon
måtte förändra sinne, att hon, när vi råkades på
morgonen, skulle säga: „Blif nu inte ledsen på
mig, Antero, men jag tror, att du inte skulle kunna
bli lycklig med mig". — Men när jag frågade
henne: „Tror du, att vi komma att bli lyck-
liga?" så svarade hon: — „Ja, det tror jag, om
också du en gång tror det". — Och så säger hon
alltid. Alltid medgifvande, alltid ett eko af mina
ord, men aldrig tolkande sina egna känslor, aldrig
gifvande sig själf. Om jag hade sagt, att vi
kanske inte skulle bli lyckliga, så hade hon må-
hända sagt detsamma.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
