Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egendomligt glidande och lätt. Så snart tåget
stannade, stod också djuret stilla, lyfte upp huvudet och
betraktade de vägfarande med flämtande näsborrar,
som om det insög och studerade doften från sitt
tillämnade byte.
”Det är varginnan”, viskade Bill.
Hundarna hade lagt sig ned på snön, och han gick
förbi dem för att komma till kamraten. De bägge
männen gåvo nu gemensamt akt på det besynnerliga
djuret, som hade förföljt dem i flera dagar och redan
lyckats beröva dem halva antalet av deras draghundar.
Efter att ha forskande sett sig för, tassade djuret
framåt några steg. Detta upprepades några gånger,
så att varginnan slutligen befann sig på knappt hundra
yards avstånd från de resande. Nu stannade hon
med lyftat huvud tätt invid en grandunge, och med
ögon och vädrande nos studerade hon de bägge männen
och deras utrustning. Djuret betraktade dem på ett
säreget längtansfullt sätt, alldeles som en hund. Men
i detta uttryck fanns icke en skymt av hundlik
tillgivenhet. Det var en trånad alstrad av hunger, grym
som djurets betar, skoningslös som köld och frost.
Djuret var ovanligt stort för att vara en varg;
benstommens konturer utvisade att det måste vara bland
de största i sitt slag.
”Kan inte fattas mycket i två och en halv fot över
bogbladen”, sade Henry. ”Och jag vill slå vad om
att hon är nära fem fot lång.”
”Underlig färg för en varg”, kritiserade Bill. ”Aldrig
har jag sett rödaktiga vargar förut. För mina ögon
är den här nästan kanelfärgad.”
Djuret var emellertid alls icke kanelfärgat. Dess
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
