- Project Runeberg -  Varghunden /
115

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - I. Eldskapare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunde komma honom till hjälp. Men Grå Bävern
skrattade högt och slog sig på låren och berättade
vad som händt för alla de övriga, tills allesammans
gapskrattade. , Men Vitkäft satt där och gnällde och
gnällde — en övergiven liten stackare midt ibland de
tvåbenta djuren.

Aldrig hade han känt en sådan smärta. Både
nosen och tungan hade blivit sårade av det levande,
sol-färgade tinget som hade alstrats under Grå Bäverns
hand. Han skrek och jämrade oavbrutet och varje ny
klagan från hans mun möttes med en ny skrattsalva
från människodjuren. Han försökte lindra svedan
i nosen med sin tunga, men tungan var också sårad,
och när de två sårade stötte ihop blev plågan ännu
större, så att han skrek hjälplösare än förut.

I samma stund vaknade skam och blygsel inom
honom. Han var känslig för skrattet och dess
betydelse. Det är oss icke givet att veta hur somliga djur
kunna vara det och hur de kunna veta att man skrattar
åt dem, men så var det nu i alla händelser fallet med
Vitkäft. Och han kände sig skamsen över att
människodjuren skulle skratta åt honom. Han vände
plötsligt ryggen till och sprang sin väg — icke i
förtvivlan över det onda som elden hade gjort honom,
utan av blygsel över människornas skratt som sårade
honom ännu djupare i hans innersta. Och
naturligtvis tog han sin tillflykt till Kiche, som rasade i
vanvettigt ursinne, bunden vid sin stång — till modern,
den enda i världen som icke skrattade åt honom.

Skymningen kom och natten bröt in, och Vitkäft
låg vid sin mors sida. Nosen och tungan gjorde ännu
ondt, men han led av någonting ännu värre. Han

ii5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free