- Project Runeberg -  Varghunden /
133

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - III. Utstött

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I hans morrning låg den högsta grad av ilska, illvilja
och ursinne. Med nosen sammandragen av
oupphörliga spasmer och raggen gående i vågor på ryggen,
med tungan häftigt slängande ut ur käften och lika
häftigt dragen tillbaka igen, med öronen tätt lagda
bakåt och ögonen gnistrande av hat, med läpparna
uppdragna i veck över de blottade och drypande
huggtänderna, kunde han nog skrämma vilken angripare
som helst att hejda sig ett ögonblick. Och detta
ögonblick var allt vad han behövde för att överraska
fienden och utföra sin handling. Ofta hände det också,
att uppehållet förlängdes ända därhän att det aldrig
blev något anfall av. Och gentemot mer än en av
de fullväxta hundarna blev Vitkäft genom sin
skräckinjagande morrning i stånd att företa en hederlig
reträtt.

Själv var han utstött från sina jämnårigas sällskap,
men hans blodtörstiga sätt att slåss och hans
märkvärdiga skicklighet och smidighet gjorde att hans
fiender fingo böta för sina förföljelser mot honom.
Han var utesluten från att springa tillsammans med
dem, men det hade också till följd att ingen av de
andra kunde våga sig ut på egen hand. Vitkäft skulle
aldrig ha tillåtit det. På grund av hans bakhålls- och
överfällstaktik vågade sig de unga hundarna nästan
aldrig ut en och en. Med undantag av Lip-Lip voro
de tvungna att ständigt hålla tillsammans för att
kunna skydda sig mot den hätska fiende, de hade
skaffat sig. Gick en valp ensam ner till flodstranden, var
han antingen dödens säkra rov eller också upprördes
hela lägret av det vilda och förskräckta tjut, varmed
han flydde undan den lurande angriparen.

133

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free