Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - II. En vanvettig gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grå Bäverns vilja höll Vitkäft likväl ännu fast vid
honom och ville icke uppge honom. Grå Bävern hade
förrådt och överlämnat honom, men det tvcktes icke
7 *
göra honom någonting. Det var icke för intet som
han hade givit sig med kropp och själ i Grå Bäverns
våld. Vitkäft hade gjort det utan förbehåll, och
bandet kunde icke slitas så lätt.
Under natten, medan alla sovo i fortet, började
Vitkäft med tänderna bearbeta trästången, varmed
han var bunden. Träet var hårdt och torrt, och
stången var bunden så tätt intill hans hals, att han knappt
kunde nå den med tänderna. Det var endast genom
den yttersta ansträngning av muskler och
vrid-ning av nacken som han lyckades komma åt den
med tänderna, och det var ett oändligt prövosamt
arbete som räckte i flera timmar, innan han lyckades
gnaga av stången och bli fri. Detta var någonting
som man antar att hundar icke kunna göra. Man
hade aldrig hört talas om att det hade skett. Men
Vitkäft gjorde det, och i morgongryningen tassade
han i väg från fortet med en bit av stången hängande
vid sin nacke.
Han var klok. Men han hade varit ännu klokare,
om han icke hade gått tillbaka till Grå Bävern, som
redan hade svikit honom två gånger. Hans
trofasthet överröstade likväl snart allt annat, och han gick
tillbaka för att bli förrådd för tredje gången.
Återigen måste han låta Grå Bävern fästa en rem kring
hans hals, och återigen kom Beauty Smith för att
hämta honom. Och denna gång fick han ännu mera
stryk än förut.
Grå Bävern stod slö bredvid och såg på medan den
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
