Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - II. En vanvettig gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vite mannen skötte piskan. Han tog honom ej i
försvar. Hunden var icke längre hans. När Beauty
Smith upphörde att slå, var Vitkäft sjuk. En veklig
sydlandshund skulle ha dött under denna grymma
tuktan, men det gjorde icke han. Den skola han
genomgått var strängare än deras, och han var av ett
härdigare stoff. Hans livskraft var för stor. Han
hängde för ihärdigt fast vid livet. Men han var
mycket sjuk. Först var han ur stånd att resa sig, och
Beauty Smith måste vänta en halvtimme innan han
kunde bjuda till att släpa sig framåt. Men då följde
han blind och vacklande Beauty Smith tillbaka till
fortet.
Nu blev han bunden’med en järnkedja, som trotsade
alla angrepp av hans tänder, och han försökte
förgäves slita lös märlan från timmerstocken, vari den var
indriven. Efter några dagar företog Grå Bävern,
nykter och utarmad, sin långa återfärd till
Mackenzie-floden. Och Vitkäft stannade kvar vid Yukon hos
en husbonde som var mer än till hälften vanvettig och
helt och hållet vilddjur. Men vad kan en hund ha
för uppfattning av vanvett? För Vitkäft var Beauty
Smith i alla händelser en verklig, om också
förskräcklig gud. I bästa fall var han emellertid en vanvettig
gud, men Vitkäft hade inte begrepp om vanvett. Han
visste endast att han måste underordna sig sin nye
husbondes vilja och lyda hans minsta infall och vink.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
