Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrka. Och ständigt drevos vi allt längre och längre
åt nordost. Det var under en sådan storm, den
värsta vi hade haft, som jag kastade en trött blick åt lä,
icke för att speja efter någonting, utan snarare av
leda vid striden mot elementerna, och nästan i stum
vädjan till de vredgade makterna att upphöra med att
plåga oss och låta oss vara i ro. Och vad jag nu såg,
trodde jag först knappast vara verklighet. Dagar och
nätter i sömnlöshet och ångest hade utan tvivel förvirrat
min hjärna. Jag såg tillbaka på Maud, för att så att
säga identifiera mig i fråga om tid och rum. Vid
åsynen av hennes älskade våta kinder, hennes
fl^’-gande hår och modiga bruna ögon övertygades jag om
att min syn ännu var redig. Så vände jag åter mitt
ansikte åt lä, och jag såg återigen den utskjutande
bergsudden resa sig svart och hög och kal, jag såg de
rasande bränningarna vid dess fot, som skickade hela
fradgande kaskader högt upp mot klippans framsida,
jag såg den svarta och otillgängliga kustlinjen, som
sträckte sig mot sydost, begränsad av ett väldigt
band av skummande vitt.
»Maud», sade jag. »Maud!»
Hon vände på huvudet och såg detsamma soin jag.
»Det kan inte vara Alaska!» utbrast hon.
»Nej, tyvärr», svarade jag. »Kan ni simma!»
Hon skakade på huvudet.
»Inte jag heller», sade jag. »Vi måste således gå i
land utan att simma — i någon öppning mellan
klipporna, där vi kunna få fram båten och sedan stiga ur.
Men vi måste vara raska, så raska som möjligt —
och säkra på hand.»
Jag talade med en förtröstan, som hon visste att jag
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
