Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alls icke kände, ty hon såg på mig ined sin lugna blick
cch sade:
»Jag har ännu inte tackat er för allt vad ni har gjort
för mig, men ...»
Hon tvekade, som om hon sökte efter ord för att på
bästa sätt uttrycka sin tacksamhet.
»Nå än vidare?» sade jag häftigt, ty jag var ickc
fullt belåten med att hon tackade mig.
»Ni får lov att hjälpa mig», sade hon småleende.
»Att göra upp ert konto innan ni dör? Visst inte.
Vi ska inte dö. Vi ska gå i land på den där ön, och vi
ska ha det lugnt och godt innan dagen är slut.»
Jag talade modigt och bestämt, men jag trodde ej
ett ord av vad jag sade. Det var icke fruktan som
drev mig att ljuga. Jag kände alls ingen fruktan,
fastän jag var viss oni att finna min död i de sjudande
bränningarna bland klipporna, dit vi närmade oss
med stark fart. Det var en omöjlighet att hissa segel
och klara den där stranden. Vinden skulle genast
välta båten, vågorna skulle skölja över den i samma
stund som den sänktes ned i vågdalen, och dessutom
släpade seglet, fastsurrat vid reservårorna, framför
oss i havet.
Som jag nyss sade — jag var alls icke rädd för att
själv möta döden därborta, några hundra yards i lä,
men jag var som förlamad vid tanken på att Maud
måste dö. I min fördömda inbillning såg jag henne
slagen och krossad mot klipporna, och detta var för
mycket ohyggligt. Jag försökte tvinga mig till att
tänka, att vi skulle kunna komma lyckligt i land,
och därför sade jag, icke vad jag trodde, utan vad jag
helst ville tro.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
