Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Morgonen kom, och vi stirrade länge in i den gråa
dagern efter vår ö. Slutligen upptäckte vi den, där
den låg liten och svart vid horisonten, på drygt femton
mils avstånd. Jag satte kikaren för ögonen och
spejade utåt havet. Iyångt i sydväst såg jag en mörk
rand på vattnet, som tilltog i omfång under det att
jag betraktade den.
»God vind!» ropade jag med en stark röst, som jag
knappt själv kände igen.
Maud försökte svara, men hon kunde icke tala.
Hennes läppar voro blåa av köld, och hennes ögon
insjunkna — men å, så modigt hennes bruna ögon
blickade in i mina! Så hjärtskärande modigt!
Jag började ånyo gnida hennes händer och föra
hennes armar upp och ned och i kors med varandra,
tills hon slutligen förmådde slå med dem själv. Så
tvingade jag henne att resa sig, och ehuru hon skulle
ha fallit, om jag icke hade stött henne, förmådde jag
henne att gå flera steg av och an mellan toften och
aktern, och till sist att hoppa upp och ned.
»Å, ni modiga, oförskräckta kvinna», sade jag, då
jag såg livet återkomma i hennes ansikte. »Visste
ni förut, att ni ägde så mycket mod?»
»Jag har inte haft det förut», svarade hon. »Jag
har aldrig varit modig förrän jag lärde känna er. Det
är ni som har gjort mig sådan.»
»Och jag var det ej heller, förrän jag lärde känna er»,
svarade jag.
Hon gav mig en hastig blick, och återigen såg jag
det dallrande glittret och någonting mer i hennes ögon.
Men det varade endast en sekund. Sedan log hon.
»Det måste ha varit omständigheternas makt»,
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
