Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dad. Nu höll den honom bunden med omärkliga
fjättrar, omslöt hans själ med mörker och tystnad,
avstängde den från världen, där han hade rasat i
tygellösa handlingar. Aldrig mer skulle han konjugera
verbet »att göra» i alla dess tempus och modus. »Att
vara» var det enda som återstod för honom — att
vara, men utan rörelse, så som han hade definierat
döden —• att vilja, men icke kunna verkställa •—- att
tänka och resonera och till själen vara lika livfull som
någonsin, medan kroppen var död, nästan fullkomligt
död.
Och likväl, fastän jag verkligen tog bort
handbojorna, kunde vi icke fullt finna oss till rätta med hans
tillstånd. Våra sinnen reste sig däremot. För oss
var han fortfarande full av möjligheter. Vi visste
icke, vad vi kunde vänta av honom härnäst — vilka
förfärliga saker han kunde begå i något utbrott, då
själen segrade över kroppen. Vår erfarenhet gav
stöd åt denna föreställning, och vi skötte vårt arbete
under ständigt ångest.
Jag hade löst problemet, som uppstått därigenom
att saxen var för kort. Med tillhjälp av liandtaljan
— jag hade gjort en ny sådan — lyfte jag fockmastens
tjockända över relingen och sänkte den sedan på däck.
Därnäst hissade jag storbommen ombord. Dess
fyrtio fots längd skulle ge den höjd, som var nödvändig
för att kunna svänga masten. Medelst en andra talja,
som jag hade fästat vid saxen, svängde jag bommen i
nästan lodrät position och sänkte sedan tjockändan
ned på däck, där jag spikade stora klampar omkring
den, för att hindra den från att slira. Det enkla
blocket till min ursprungliga saxtalja hade jag fästat vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
