Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det länder dem endast till heder», förklarade jag
och tog hennes händer i mina. Trots alla mina
förnuftiga föresatser skulle jag säkert ha kysst dem, 0111
hon inte helt plötsligt hade dragit dem undan.
Vårt kamratlika förhållande hade blivit en smula
svävande. Jag hade länge och väl bemästrat min
kärlek, men nu höll den på att bemästra mig. Den
hade varit ohörsam och narrat mina ögon att tala,
och nu var den på god väg att också ta väldet över
min tunga — ja, och över mina läppar, ty i detta
ögonblick kände de ett vildt begär att få kyssa dessa
små händer, som hade arbetat så strängt och så troget.
Jag var nästan utom mig. Det var som om fanfarer
inom min själ hade kallat mig till henne. Jag drevs
av en vind, som jag icke kunde motstå, och som kom
min kropp att svikta, så att jag lutade mig fram
mot henne, alldeles omedvetet. Och hon förstod det.
Hon kunde icke annat än förstå det, då hon så
plötsligt drog tillbaka sina händer och likväl icke kunde
låta bli att ge mig en hastigt forskande blick innan hon
vände bort sina ögon.
Med tillhjälp av gölingar och fotblock hade jag
ordnat det så, att jag kunde leda fallen till spelet, och nu
sträckte jag storseglet, klo och pik på samma gång.
Det var ett klumpigt sätt, men det tog icke lång tid,
och snart var även focken uppe och lekte för vinden.
»Vi kunna aldrig få upp ankaret på denna trånga
plats, sedan det väl har släppt bottnen», sade jag.
»Vi komma att ränna på klipporna innan vi någonsin
hinna få upp det.»
»Vad kan ni göra åt det?» frågade hon.
»Sticka ifrån oss det», blev mitt svar. »Och när
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
