Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värsta. Lycklig den man, som kan utstå en
dagsresa blott på bekostnad att tiga och detta till och
med på banad väg.
Och av allt hårt arbete är kanske det att bana
väg det värsta. Vid varje steg sjunker den stora
brednosiga snöskon ned tills snön når en till knäna.
Därpå måste snöskon lyftas rakt upp igen, rakt
upp, ty blott en enda tums avvikelse är ett säkert
förebud till olycka, och den måste lyftas så högt
att den kommer upp över snötäcket. Sedan föres
den framåt igen och ner, och den andra foten lyftes
och sättes ned på ungefär en halv yards avstånd.
Den som försöker sig på detta för första gången
och är lycklig att icke föra skorna i farlig närhet
av varandra, då man lätt trasslar in sig och faller,
kommer att ge upp alldeles utmattad efter hundra
steg. Den som en hel dag kan hålla sig klar för
hundarna kan krypa in i sin sovsäck med gott
samvete och berättigad stolthet. Och den som håller
ut tjugo dagsmarscher på långfärd, är en man, som
gudarna kunna avundas.
Eftermiddagen skred framåt och under trycket
av den vita tystnaden arbetade de tigande
resenärerna sig framåt. Naturen har många sätt att
påminna en människa om hennes dödlighet —
tidvattnets skiftningar, stormens raseri,
jordbävningens stötar, det himmelska artilleriets åskor — men
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
