Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det mest förlamande, det mest bedövande av allt,
är den vita tystnadens stillhet. All rörelse upphör,
himlen är molnfri och som glänsande mässing, den
minsta viskning förefaller som ett helgerån och
man blir skygg, rädd för ljudet av sin egen röst.
Den lilla levande fläck, som rör sig över en död
världs spöklika ödemarker, darrar inför sin egen
djärvhet och konstaterar att dess liv ej är stort mera
än en myggas liv. Underliga tankar komma och
gå och livets stora mysterium strävar att komma till
uttryck. Fruktan för döden, för Gud, för
världsaltet griper vandraren — hoppet om uppståndelse
och nytt liv, längtan efter odödlighet, andens
fåfänga strävan efter frigörelse — allt rullar upp
sig, och då, om någonsin, vandrar man ensam med
Gud.
Så led dagen mot sitt slut. Floden gjorde en
stor krök, och Mason styrde sitt spann en genväg
över den smala landremsan. Men hundarna
ryggade tillbaka inför den höga banken. Åter och åter
gledo de tillbaka fastän Ruth och Malemute Kid
sköto på släden. Så gjorde man en gemensam
ansträngning, och de stackars djuren, svaga av svält,
satte till sina sista krafter. Upp, upp! och släden
nådde toppen av banken. Men ledarhunden drog
plötsligt spännet åt höger, trasslande till Masons
snöskor. Resultatet blev sorgligt. Mason kastades
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
