Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minuter tidigare skulle han inte ens ha drömt om
att åtaga sig expeditionen, men då hon kom till
honom med sitt underbara leende och med sitt rena
vackra engelska uttal gick rakt på saken utan att
vädja till honom och utan att försöka övertala
honom, hade han förbehållslöst gått med på det. Hade
han funnit svaghet eller minsta vädjan till hans
medlidande i hennes blick, en liten darrning på rösten
eller ett försök att göra sitt köns inflytande
gällande, skulle han genast ha blivit hård som stål. I
stället hade hennes klara ögon, hennes lugna säkra
röst och hennes öppenhet samt hennes erkännande
av deras jämlikhet gjort det omöjligt för honom att
komma med invändningar. Han kände då, att detta
var ett nytt slags kvinna, och då de varit
färdkamrater några dagar, hade han fått klart för sig,
varför söner av sådana kvinnor kunde härska över land
och hav, och varför söner till hans eget folks
kvinnor icke kunde mäta sig med dem. Vek och späd!
Dag efter dag gav han akt på henne, trött, utmattad
men dock okuvlig, och orden beto sig fast i honom
som en refräng: Vek och späd! Han visste, att
hennes fötter voro skapade för jämna vägar och varma
länder, ovana vid mockasinernas plåga, okyssta av
köldens stela läppar, och han gav akt på dem och
förvånades över, hur de vandrade på under
mödosamma dagar.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
