Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hade alltid ett leende och ett vänligt ord
för alla, till och med för den enklaste bäraren. När
vägen blev svårare, tycktes hon hämta ny kraft och
styrka, och då Kah-Chute och Gowhee, som hade
skrutit med att de kände till vägen lika bra som ett
barn skinnfällen i tältet, måste erkänna, att de inte
visste var de voro, var det hon som inlade ett
försonande ord mitt ibland männens svordomar. Hon
hade sjungit för dem den natten, tills de kände
besvärligheterna vika och sågo mot framtiden med nytt
hopp. Och när provianten började tryta och varje
liten smula bevakades avundsjukt, var det hon som
opponerade sig mot sin mans och Sitka Charleys
sammansvärjning och krävde en ranson, som varken
var större eller mindre än de övrigas.
Sitka Charley var stolt över att känna denna
kvinna. Hennes närvaro hade givit hans liv större
innehåll. Hitintills hade han uppfostrat sig själv och
varit sin egen herre, han hade danat sin karaktär
efter sina egna föreskrifter och utvecklats till man
utan att bry sig om någon annans mening. För första
gången hade han känt en fläkt av något som vädjade
till hans bästa känslor. Blott en erkännande blick
ur dessa forskande ögon, ett tacksamt ord uttalat av
denna klara stämma, ja, blött en svag aning av detta
underbara leende — och han vandrade i gudarnas
sällskap i timtal. Det var en eggelse för hans man-
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
