Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i den vita tystnaden, ensam med döden och denna
kvinna, som skrattade.
’Kom!’ sa jag, ty jag trodde att hon yrade. ’Ät
av födan och låt oss ge oss av. Det är långt
härifrån till Akatan.’
Men hon begrov sitt ansikte i den gula manen
och skrattade, skrattade, tills det tycktes som om
himlen skulle falla ner. Jag hade trott, att hon
skulle bli överlycklig över att få se mig och vara
ivrig att uppliva minnet av gamla tider, men detta
sätt tycktes mig vara underligt att yttra sin glädje
på.
’Kom!5 ropade jag och grep hårt tag i hennes
hand. ’Vägen är lång och mörk. Låt oss skynda på.’
’Vart?’ frågade hon och satte sig upp och
upphörde med sitt underliga skratt.
’Till Akatan,’ svarade jag och betraktade
uppmärksamt hennes ansikte för att få se det lysa upp
vid denna underrättelse. Men det fick samma
uttryck som hennes mans, ett hånleende på läpparna
och vrede i ögonen.
’Ja,’ sade hon, ’vi ska gå hand i hand till Akatan,
du och jag. Och vi ska leva i de smutsiga hyddorna
och äta fisk och tran och skaffa avkomma till
världen — en avkomma, som vi kan vara stolta över
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
