Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pade sig mycket sakta framåt. En gång låg han
stilla så länge, att jag vände på honom och såg
honom i ögonen. Än såg han ut att kunna ta sig fram
vidare, än" såg han ut som om det vore slut. Då
jag släppte honom, kämpade han sig vidare. På
detta sätt kom vi fram till lägerelden. Unga var
ögonblickligen vid hans sida. Han rörde läpparna
utan att få fram ett ljud. Därpå pekade han på mig,
för att Unga skulle förstå, och sedan låg han stilla
i snön en lång stund. Han ligger där ännu. ®
Jag sa inte ett ord, förrän jag hade kokat riporna.
Sedan talade jag till henne på hennes eget språk,
som hon inte hade hört på åratal. Hon rätade upp
sig — så här — och hennes ögon vidgades av
förvåning. Hon frågade mig, vem jag var och var jag
lärt det där språket.
’Jag är Naass,’ sade jag.
’Du’ sade hon. ’Du?’ och hon kröp närmare för
att se på mig.
’Ja,’ svarade jag, ’jag är Naass, hövding på
Aka-tan, den siste ättlingen, och du är också den siste
ättlingen.’
Och hon skrattade. Jag har sett mycket och
utfört många dåd, men aldrig vill jag höra ett sådant
skratt igen. Det kom min själ att isas, där jag satt
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
