Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Catherine. En skildring från lifvet i Ardennerna. Af prinsessan Mary Karadja. Illustrationerna af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skönhet. . . Catherine var tilldragande
ful.
Hon hade skjutit upp under svält
och släp, hård och knotig, som en af
sin hembygds tallar. Man såg att hon
fått kämpa som de, i den kargaste
jordmån, — kämpa för lifvet. . . och
kvUket lif I När fadem dog blef det
bitter armod i den lilla koja, hon
bebodde med sin gamla mor. Denna
koja och några jordlappar ikring den
var deras, och de älskade hvar torfva
de ägde, med bondfolks egendomliga
sega kärlek till den vrå af världen,
som sett dem födas, och där de lefvat
sitt glädjefattiga lif. Ett träd med djupa
rötter dör, om det omplanteras. Catherine
var stolt öfver sin koja, som en kung
öfver sitt rike. Men släpa fick hon!
Häst eller oxar hade de icke för att
odla de magra tegame i skogsbrynet
och ej råd att leja hjälp till plöjning.
Men hvad betydde det! Gumman
spände sin ena ko för plogen tillika
med sin starka, präktiga Catherine, och
så hjälptes de åt. Gud vete, hvem
som tog hårdast i, — kon eller flickan,
— men plöjdt blef det, — och hvarje
år stack en böljande skörd af gula ax
upp ur myllan som Catherine vattnat
med sitt anletes svett.
Är gingo och gumman dog. Det
blef tyst i stugan. Det är tungt att
svälta och frysa ensam. Catherine var
sorgsen. Inte ens kon kunde trösta
henne.
Ett år slog skörden fel. Kon åt
mossan, som Catherine plockade, men
mager blef hon, så att knotoma
skramlade. Till sist blef Catherine rädd att
kon skulle dö — fast nog bjöd hon
till att lefva—stackare! Men god vilja
förslår inte alltid.
Med tunga steg ledde Catherine det
halfdöda kreaturet ner till slottet. Ville
jag köpa hennes ko?
Visst ville jag det! Ett så’nt grannt
djur i Det var snällt af Catherine att
ha tänkt på mig. Kanske Catherine
skulle vilja stanna kvar på slottet och
vårda kon?
Om hon ville! Jag har sett andra
människoögon uttrycka lycka . . . me»
inte så! — En sådan sällhet hade hon
aldrig drömt om! Tänk bara — att
bli ladugårdspiga på slottet! Att själf
få äta sig mätt till hvarje mål — och
göda sin ko — vår ko — med majs
och hafre — och inte behöfva skiljas
från det enda väsen hon älskade . . .
Gud var bra god — tyckte Catherine.
— Hon undrade bara om det inte var
en rent af syndig lyx att äta fläsk till
ärterna hvar dag — och hvetebullar
till kaffet? Det skulle hon fråga sin
biktfar om, nästa gång hon gick i
mässan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
