Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Catherine. En skildring från lifvet i Ardennerna. Af prinsessan Mary Karadja. Illustrationerna af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stora dagen var inne. Jag låg
i en höstack vid vägkanten och
afvak-tade processionen, som skulle tåga
förbi. .Nu skymtade den fram bakom
kullen, långsamt krälande i den
glödande Julisolen, midt i en sky af fint,
hvitt landsvägsdam. Svagt hördes
sången som ett fjärran entonigt brus:
Ave — Ave — Ave Maria 1
Nu kommo de närmare. Först alla
byns b am, som strödde grönt och
blommor med fulla händer. O! så mycket
bam! Stora och små ., . Hundratals
-ungar med glada, skinande anleten, —
rosiga och nytvättade. Fina och pyntade
voro de, med upproriska hårtestar,
mödosamt slätade af valkiga
modershänder, och kraftiga lemmar dolda af
urvuxna, torftiga hälgdagskläder. En lavin
af klara röster jublade högt mot
himmelens sky:
A ve — Ave — Ave Maria!
Så kommo korgossarne i röda koltar
och svängde rökelsekar framför den lille
trinde, röde prästen, som flämtade af
värme och flåsade af andakt, med den
heliga Eucharistien buren på utsträckta
dignande händer. Stora svettdroppar
rägnade ned på hans nystärkta
mäss-skjorta och de heliga orden trängde
rosslande fram ur hans torra stupe:
Ave — Ave — Ave Maria!
Efter prästen kommo byns
skyddshelgon — ohyggliga att åskåda, burna
af traktens dignitärer: klockaren,
notarien och veterinären. Jag tyckte i mitt
kätterska sinne att det var snällt af
veterinären att vilja vara med om en
fäst till Sankt Martins ära, — ty denne
är dä egentligen en olaglig konkurrent,
som störande ingriper i hans yrke.
Hvad Sankt Martin hade för sig under
sin lifstid, — det tror jag ingen numera
har reda på, men nu efter sin död är
det detta helgons specialitet att bota
sjuka kreatur. Strängt anlitad är han
också; det är ingen sinekur att vara
helgon i Ardennema.
Nu följde den kvinnliga delen af
byns ogifta befolkning, madonnans jung-
fruliga eskort. En mild doft af
po-mada spred sig öfver grönskande fält
och ängar . . . Och sedan — midt i
det högtidliga tåget — ja — sedan
kom — Catherinell!
Högt öfver sitt hufvud bar hon på
en bricka Guds moders bild — en stor
vaxdocka, hvars röda kinder sakta smälte
i solgasset.
Hvad hon var skön denna himmelens
drottning, som armodets bam smyckat
i konungslig prakt. På fladdrande,
lingula lockar hvilade en skimrande krona
af guldpapper, och gyllene stjärnor
sållade hennes klädnad af skira, hvita
spetsar. . . Doktorns fru hade offrat
sin finaste, hvita gardin till en ny kjol
åt madonnan; den luftiga tyllen
böljade ikring henne likt lätta, hvita
strö-moln på en sommarhimmel, och från
hennes skuldror strömmade i rika veck
en praktfull mantel af komblå
bomullssammet. Blå var den! Blå — så att
firmamentets djupa färg bleknade
bredvid den. Hell dig, Maria! som låter
dina troende förnimma en aning om
himlens härlighet, bakom hvar flik af
din blåa mantel!
Min blick föll på Catherine, och löjet
dog på mina läppar.
Hon var vacker!
Ett förklaradt sken hvilade öfver
hennes grofva drag. Det fyrkantiga,
knotiga anletet strålade af bäfvande lycka.
Så måste trons hjältar — de heliga
martyrer och apostlar ha sett ut —
när de gingo i döden för sin Gud . . .
Hennes ögon skådade långt bort i
fjärran — de blickade in i en värld, som
det ej är oss klentrogna gifvet att
förnimma . . .
»Saliga äro de renhjärtade — ty de
skola se Gud!» — — — Jag reste
mig af vördnad för min ladugårdspiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
