Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En gratisföreställning på operan i Paris. Ur en otryckt samling teaterminnen af Ludvig Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en fånge — i vänstra
parkettkorridoren och kan ej neka till, att
jag hade mycket tråkigt. Det var
nästan omöjligt att se handen för
ögonen, men sorlet från den
högljudda folkmassan i alla väderstreck,
då och då lifvadt af några starka
skrattsalvor, höll mig i spänning ända
till det ögonblick, då alla dörrar på
en gång öppnades.
Som ett brusande haf hann mig
vågsvallet, och vid döfvande larm —
medan tusentals röster pratade och
skreko — fylldes gången af
människor, och hunnen i ryggen af de
instörtande drefs jag i främsta ledet
in på parkett och skyndade mig långt
in på midten af de främsta bänkarne.
Det är just det ögonblicket, som jag
förut skildrat, då salongen fylls af
denna underbara publik, som ej kan
återträffas på något annat ställe på
jorden.
Hastigheten, med hvilken
placeringen sker, grupperandet af dessa
mångtusen människor för att kunna
intaga de platser, som de utsett åt
sig — framför allt hedersplatserna,
såsom käjsarlogerna,
abonnements-logerna, prosceniumlogerna,
främ-lingsgallerierna — ja hela detta
arrangement af den inrusande massan
och den fransyska hänryckningen att
en gäng kunna få vräka sig på de
rikes sammet och guld, att få veckla
in sig i de dyrbara
sidendamastgardinerna, att — under ett stim
som i ett sannskyldigt litet helvete
— få skrika, gestikulera och kasta
sig på barriérerna samt slänga med
benen utanför logernas balustrader
— det är alltsammans en så sällsynt
hör- och synbar lefvande tafla af den
mest öfverväldigande beskaffenhet,
att jag aldrig förr eller senare
upp-lefvat något sådant, och kommer
aldrig att glömma den.
Det hela påminte om en fransk
marknadspublik med alla dess både
lyckade och misslyckade typer, dess
unga, halft camelott-eleganta
artist-och studenttyper, dess grisetter i
sina små hvita mössor, dess
matro-nor och krögerskor med bara armar, i
typer liksom vore de utsläppta för att
storma en ny Bastilj, dess tiggare med
kryckor och träben samt andra
skrymmande obehag, droskkuskar och
per-mitterade liniesoldater, präster,
munkar — grupperna här och där
af-brutna af några aktgifvande
gens-darmer och sergeants de ville.
Efter att ha tjutit ut sin glädje
öfver att ha sett hvarandra börjar
hela denna skara snart att känna
igen hvarandra som individer, och
nu börjar ett hälsande och viftande,
som hotar att aldrig taga slut. Man
ropar hvarann vid namn: »Oho! Toto!
Jolie, Rosette!» Man kastar bröd och
apelsiner, tömmer påsar med
con-fetti och dragéer öfver hvarann från
logerad till logerad, hissar från de
öfre raderna vinbuteljer på segelgarn
till parkett och från parkett, på hvars
sammet man klifver, kastar man boll
upp till 3:dje raden. Man singlar
med kasketter och halsdukar från
skilda platser, och det är just
höjden af rolighet att försöka få hvarje
föremål att hitta tillbaka igen till sin
rätte ägare.
Hela denna stora lefvande tafla är
sä liflig och färgrik, att man
omöjligt i sitt minne kan erinra sig att
i värkligheten på en gång ha
uppfångat något så fullständigt i all sin
egendomlighet. Det är som om man
i sammandrag plötsligt stött på en
sammansättning af hundratals olika
stora bilder från de stora franska
revolutionernas tid eller från moderna,
lefvande nutidsbilder.
Som sagdt, denna ensemble eller
samverkan är endast möjlig i en
jättestad, med en så medfödd och
lefvande idé om iscensättning som
hos fransmännen. Det är ett uttryck
af Pariserchic, oskick och vulgärt
ofog, blandadt med medfödd eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
