Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En gratisföreställning på operan i Paris. Ur en otryckt samling teaterminnen af Ludvig Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eftersträfvad naturalism och
konstfyndighet.
När man så far se en slyngelfigur
med virrigt eller okammadt hår,
uppknäppt väst, fladdrande halsduk, kasta
de sprattlande, nedsolkade benen
öf-ver käjsarlogernas barriérer, tilltalad
af en annan munter fyr, vidhvilkens
sida han fatt sin plats och hvilkens
sällskap många söka, och hvarje
minut upptäcker en ny figur, hvars
dialog man måste skratta åt, då
måste man medge, att detta är något
säreget som en icke fransman
endast en gång i lifvet kan upplefva.
Till och med orkestermedlemmarna
— från kapellmästaren till kapellisterna
hvilka längesedan intagit sina platser
— spela med i detta »Inferno», eller
man må kalla det för en
dialogise-rad eller rättare diavoliserad
pantomim. Den mindre nogräknade
publiken är nämligen hänsynslös före ’
spektaklets början och leker med#
spelmännen. Man vill blaguera, skräna
och ha extra nya kamrater.
Plötsligt dåna de sedvanliga tre
slagen mot teatergolfvet innanför
ridån — hvilket öfverallt på teatern i
Frankrike är signalen för hvarje
föreställnings början — och i ett nu blir
allt stilla och tyst, ljudlöst komma
alla ben på golfvct, alla förvridna
ställningar och outserade
kroppsfigura-tioner upphöra, och denna stojande,
oordnade hop med sitt äkta
Pariser-publikums-kynne har ordnat sig på
sina platser för att njuta af konsten,
i likhet med det mest ordnade
aristokratiska samfund i Frankrikes metropol.
Den uppriktiga och finkänsliga
mottagligheten hos en fransk
folksamling är lika nyfiket samvetsgrann,
hvar den än uppenbarar sig.
Det blef alltså alldeles tyst, och
från första tonansatsen eller
stråkdraget i orkestern märker man, att
hvad som exekveras — från
introduktionen eller från ridåns
uppdragning — är lika samvetsgrannt utfördt
inför denna publik som för den mest
lysande bland världsstadens
förnämsta och betalande auktoriteter. På
detta allvarliga vis utfördes
»Afrikanskan» i en så fulländad framställning,
som Paris någonsin bjudit på, och i
samma anda återgifves hvarje dylik
gratisföreställning på Paristeatrarne.
Konst i Paris måste alltid vara konst!
Det icke minst märkvärdiga är
denna publiks mottaglighet eller
uttrycket för dess omdöme af hvad
den hör och erfar under dessa
prestationer. Då under vanliga
föreställningar den finare publiken oftast
icke deltager i applåderna för att ej
bli bortblandad med den i Frankrike
olyckligtvis ännu tillåtna klacken,
så låter man denna genuina
grundpublik opåverkad hänföras af sitt
eget sunda omdöme. Det är i
sanning öfverväldigande att höra,
hur riktigt alla dessa simplare
människors applåder falla och hur varma
och djupt kända de äro, ofta
blandade med känsliga utrop, som riktigt
komma från hjärtat.
Ofta kan den humoristiska
folkandan icke afhålla sig från att
beröras af det komiska, som tvingar
sig på det lättväckta skämtsamma
lynnet hos ett par individer, som
finna en situation ihålig,
uppskruf-vad eller skrattretande. Så hörde
man från olika ställen i salongen
några muntra skämtare drastiskt och
grofkornigt härma öfversteprästens
patetiska basrullader eller djupa toner
och öfverdrifva dess oskönheter med
någon högst komisk tillsats. Detta
afbrytes genast af hyssningar eller
skratt samt applåder från den öfriga
publiken och så ett definitivt
nedtystande af andra, hvarpå auditoriet
blir tyst igen och allt fortgår i den
djupaste ordning och stillhet.
De sjungande artisterna — som
äro vana vid dylika spektakel och
icke fästa sig vid sådana tillfälliga
störande oordningar — låta sig ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
