Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Scenen. Knut Almlöf, af Don Diego - Rapsodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å sin villa Almnäs vid Mariefred, 70 som burit den komiska masken, och
år gammal. I honom sörjes en af därtill en varmhjärtad, nobel människa,
detta århundrades störste skådespelare, Don Diego.
RAPSODI.
Jane Hadings gästspel rörde upp
luften litet hos oss och spetsade
recensenternas pannor till spirituella
utläggningar. Alla erkände hennes
utomordentligt nyanserade teknik och
dyrbara toiletter, hvaremot meningarne
voro delade, huruvida hon ägde
»temperament» eller icke. I samma tidning
— Sv. Dagbladet — kunde man ena
dagen få se en recension af en skald,
som, medan han högaktade hennes brio,
fann henne fjärmande iskall, och strax
därefter tog en annan skald där till
orda, påpekande, hur hon alldeles icke
blott är en rutin-artist, utan just en
charmerande konstnärssjäl. Denna kritiska
mångsidighet hedrar tidningen. Dagens
Nyheter tillväxte med hvarje
föreställning i beundran, medan René förklarade
sig alldeles oberörd af det strålande
fenomenet, ända tills hon sett
»Kameliadamen». Vi, söm sågo »L’etrangére»
och »Le maitre de forges», bedyra, att
Jane Hading i bägge pjeserna var
sig fullkomligt lik — i den utsökta,
studerade mimiken, den ytterligt
utbildade tekniken, i de våldsammaste
scenerna kulminerande i veritabla
eumenid-utbrott, i hvilka stämmans styrka ocb
snabba lopp fingo ersätta den bristande
känslan. Vi ledo ej med denna varelse,
vi fingo icke en tusendedels tårdroppe
i ögat och våra känslosträngar hvilade
tysta. . .
En följd af Jane Hadings besök var
recensenternas nedrakande på våra egna
artister, som lära vara så usla, icke
blott i jämförelse med divan själf, men
ock med hennes trupp. Det hette t. ex.,
att de svenska artisterna af första
rangen stå betydligt lägre än dessa franska
af femte rangen. Så är det alltid, när
utländska artister gästa oss. Utan att
söka afgöra, om så häftiga domar äro
rättvisa eller icke, kan jag blott
konstatera det i högsta grad olika spelsätt, som
användes på våra scener och i denna
franska trupp: Hvilken stelhet,
känslolöshet, hvilket förbannande af naturen!
Det äx för en någorlunda varmblodig
åskådare pinsamt att se älskaren, ytterst
korrekt, med hanskar på händerna och
den välborstade cylindern mellan
fingram e, stå rak som en obelisk och svära
älskarinnan sin kärlek »immortellement»,
utan att hans ansikte förråder den
ringaste rörelse. Så svarar hon med samma
chic: »Immortellement!» Nu vore det
ju naturligt, att älskaren lade sin arm
kring hennes lif och kysste henne,
isynnerhet som han strax därefter skall gå
och duellera för hennes skull. Men det
är inte förenligt med comme il faut
— »älskaren» lyfter blott cylinderhatten
mot himmelen till ett symboliskt tecken,
och »älskarinnan», som han inte får
omfamna, då han allt för mycket skulle
derangera hennes magnifika toilett, böjer
sig litet framåt, så att den högst
städade mannen kan placera ett muntryck
på hennes röda peruk. Därefter gör
han sin elegantaste bugning,
promenerar ut och — duellerar. O, la grande
passion!
Hadingska truppen, isynnerhet på
damsidan skral, hade två goda skåde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
