Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 2, februari 1899
- Mustascherna. Af Hakon Wigert-Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSTASCHERNA.
AF HAKON WIGERT-LUNDSTRÖM.
Af alla träd tycker jag mest om
askar. De äro så obeskrifligt förnäma
Sent komma deras löf och tidigt vissna
de, men när de komma äro de
distin-gueradt bleka, och de falla innan de
fått feberhy, likhy. Och under
högsommaren är deras skugga marmorerad,
den är cj det kyliga täcke som
poeterna skrifva om och som snålt
stänger ute de smulor af värme, som
Herren Gud låter rägna öfver vår nord.
*
Vi sutto under en ask. Fastän det
var september var luften ännu varm
och mjuk. Men klar, klar, blå och
stilla.
Vi voro mycket goda vänner. Hon
var litet äldre än jag, och hon hade
förtroende för mig, ty hon visste att
jag var den starkare och att jag
älskade en annan.
♦
Hon var liten och mycket späd.
Hennes ansikte var obeskrifligt förnämt.
Hennes närvaro var som en solblandad
skugga är, en varm dag i juli. Och
hon hade mognat sent. Nu voro vi
i början af septemher.
*
»Ja men när jag inte kan komma
till den lyckan att fä, jag har ju den
lyckan att ge, hvarför skulle jag inte
få ha den lyckan».
»Den är mindre», svarade jag, »och
en relativ lycka är ingen lycka.
Lyckan är en . . .»
»Den kommer aldrig.»
»Den kommer.»
»September — —!»
»Den kanske kommer till jul. Jag
kände en gång ...»
»Jag vill inte veta hvem ni kände.
Han har det så svårt. Och han
tycker så mycket, så mycket om mig.
Om han nu får mig, så blir han så
lycklig.»
»Och ni då?»
»Tror ni inte att lyckan smittar?
Han är ju så god, och det är så synd
om honom. Han är riktigt intelligent
också vet ni. Det är bara det, att...»
»Att?»
»Han är så ful.»
» Kvinna I»
»Ja, just därför är det mig så svårt.
Jag måste se vackert omkring mig,
och jag kan inte tycka om något som
inte är vackert. Jag vet att det är
ett fel . . .»
»Ja, ja, ja, det är visst inget fel.»
»Han har ju mustascher som hänga
ned öfver munnen som gardiner 1»
»Och så skulle ni kyssa honom.»
»Och är det aldrig så litet varmt,
svettas han ohyggligt.»
»Och så . . .»
Paus. Hon ryste. Så reste hon sig
bestämdt och jag mig mekaniskt.
»I alla fall tycker jag mycket om
honom, och han behöfver mig. Jag
är ju också inte så — ja, den lyckan
kommer nog aldrig.»
»För resten är det dumt att jag har
talat med er om det här.»
Nu såg hon riktigt ledsen ut.
Jag sörjde, ty jag älskade att tala
med henne. Hennes tanke var skolad
och smidig, hennes blick kvinnligt fin,
hennes instinkt kvinnligt träffsäker. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0100.html
