Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 2, februari 1899
- Mustascherna. Af Hakon Wigert-Lundström
- Vän och fiende, af Iwan Turgenjew, öfvers. af Moritz Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt det där skulle nu nötas bort, och
hon skulle bli en dugande husmoder.
Men hon hatade allt fult. Den
känslan var kanske lika stark som hennes
vilja att vara martyr.
Nästa dag skulle de talas vid,
afgö-rande, det visste både hon och jag.
Han var ju en sådan som måste tala,
afgörande.
*
Jag reste bort på ett par dagar, och
jag hade ett litet oegoistiskt hopp när
jag reste. Kyssa de där gardinerna,
hon . . .?
♦
När jag kom tillbaka var han den
första människa jag mötte. Han hade
uppborstade mustascher å la käjsar
Wilhelm.
VÄN OCH FIENDE.
AF IWAN TURGENJEW. ÖFVERS. AF MORITZ MARCUS.
En till lifstids fängelse dömd
brottsling hade rymt och sökte sin räddning
i hastig flykt. . . Förföljame voro
honom i hälarne.
Han sprang så fort han förmådde . . .
Afståndet mellan honom och de
förföljande blef allt större.
Men då ser han plötsligt framför
sig en flod med branta stränder — en
smal, men djup flod .. . Och han kan
ej simma 1
En halft förruttnad, tunn planka
sammanband de båda stränderna.
Flyktingen hade redan satt sin fot på den
. . . Men tillfälligtvis stodo på samma
ställe vid floden hans bäste vän och
hans bittraste fiende.
Fienden sade ej ett ord, han lade
blott armame i kors; men vännen skrek
med full hals:
— För Guds skull! Betänk dock,
vansinnige, hvad du gör! Ser du icke,
att plankan är alldeles rutten ? . . . Den
kommer att splittras under din tyngd
— och du är ohjälpligt förlorad !
— Men någon annan räddning
finnes ej, och förföljarne, hör, de äro
redan nära! — stönade den olycklige
för-tviflad. Och därmed steg han ned på
plankan.
— Det tillåter jag icke! . . . Nej,
jag tillåter icke, att du går under! —
ropade den i frige vännen och ryckte
bort plankan under flyktingens fotter.
Denne störtade i de hvirflande
böljorna och — drunknade.
Hans fiende lät höra ett tillfredsstäldt
skratt och gick sin väg. Men vännen
satte sig vid stranden och började
bittert begråta sin stackars, arme vän.
Dock föll det honom aldrig ett
ögonblick in att gifva sig själf skulden till
dennes död.
— Han ville icke höra mig! Han
ville icke höra mig! — hviskade han
tröstlös.
— För öfrigt — tillade han
slutligen — hade han ju dock måst
framsläpa hela sitt lif i en förfarlig
fängelsecell ! Nu är han ju åtminstone
fri från sina lidanden! Nu har han
det bättre! Ödet har tydligen bestämt
det så för honom!
— Och dock, hur måste man ej
beklaga honom — från rent mänsklig
ståndpunkt!
Och den goda människan fortfar att
gråta heta, otröstliga tårar öfver den
olycklige vännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0101.html
