Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Andra kapitlet. La flor de pascua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillräckligt för att ge mig sken af att
vara rik, tills jag blir gift med den
kvinna, som i värkligheten kommer
att göra mig det.» Därpå blir hans
ögon glanslösa, då han hviskar:
»Var gossen med ombord?»
»Ja», svarar Mendoza, tilläggande
ifrigt: »Men hans äldre broder —
belöningen skalle blifvit större, hade
den äldre brodern varit medl»
»Tss!» hviskar Ortiz. »Den äldre
brodern är här i huset, och af denna
anledning måste ni genast gå
härifrån. Ni borde aldrig ha kommit
hit.»
»Tiden brådskade, sefror, jag vågade
inte besöka er hemma i er bostad, där
kubaner infinna sig hvar timme —
jag trodde att det hos denne amerikan
skalle vara föga fara.»
»Ni utsätter mig för stor risk.»
»Caramba! Är det på detta sätt
mina goda underrättelser mottagas och
min växel från generalkaptenen?»
»Ingalunda. Jag är alltid glad att
se er, Mendoza, men ni måste genast
lämna detta hus! Därpå funderar
Ig-nacio ett ögonblick och tillägger:
»Vänta mig hos Delmonico i afton.
Jag skall vara där strax efter tolf.
Jag skall beställa enskildt rum.
Sedan ni sett mig bege mig dit — så
fråga efter mig. I trängseln där efter
en operaföreställning kommer ni inte
att bli bemärkt.»
»Jag förstår, sefior!»
Men just som Mendoza är på väg
att ailägsna sig klifver Ortiz fram till
honom och hviskar: »Har ni inga
muntliga bud?»
»Jo, jag ämnade just framföra dem,
sefior, hade ni inte afbrudt mig.
Generalkaptenen sade: ’Bed Ortiz inte
glömma, att det är utfäst en belöning
af femton tusen dollar lör
tillfångatagandet af hans inrime vän, Luis
Vidal’.»
»Säg hans excellens», anmärker
spanioren blidt »att Ortiz aldrig
glömmer någonting, vare sig beträffande
affärer, kärlek eller konst.» Hans öga
råkade därvid falla på
passionsblomman och han mumlar: »En Flor de
Pascua/»
»Ja, sefror», svarar mannen, »den
första i år. Jag plockade den själf
på Kuba. Tillåt mig, don Ignacio»,
och dragande blomman ur knapphålet
räcker den spanske partigängaren den
heliga kärlekens och fridens blomma
åt agenten för spanskt hat.
»Tack, Domingo», svarar den
spanske sprätten, stickande blomman
varsamt i knapphålet. Kom ihåg
Del-monicosl» Därpå tillägger han
fundersamt: »Luis Vidal skall inom kort
anföra en expedition till ön, kanske
denna Virg inius-a.1lär kommer att
skynda på honom.» Därnäst frågar
han häftigt: »Har någon af dem
blifvit afrättad ännu ?»
»Det hade ingenting försports
därom, då jag lämnade Havana. Men
telegrafledningen var af bruten!
Ca-ratnba! Ni vet, hvad det har att
betyda. Patrioten general Burriel vill
inte ha någon inblandning från
regeringen i moderlandet. Ha, ha! När
telegrafen arbetar igen, så kan ni
föreställa er, hvilka glada nyheter som
komma att berättas om de
amerikanska svinen!»
»Ja, jag kan föreställa mig det!»
skrattar Ortiz. »Men låt mig nu visa
er ut. Om Vidal finge minsta aning
om er härvaro, hvad tror ni då mitt
lif skulle vara värdt midt ibland alla
dessa kubanske konspiratörer — jag,
som är deras vän, deras kamrat, deras
högt värderade broder, jag, som på
samma gång är en spansk agent och
förråder dem intill döden? Följ mig!»
Och han ledsagar den spanske
budbäraren till dörren, enär han genom
de öppna fönstren till vinterträdgården
långt nedifrån avenyen hör ropet af
en tidningspojke, som skriker:
»Extra-blad!»
Plötsligt urskilja båda två hans
o-tydliga ord — kanske emedan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
