Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Litteratur. Juhani Aho, af N. H—n - Nya böcker. Diktare och drömmare, af K. J—n - Panu, af K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drar sina sunda, stillsamma, något tunga
finska män och kvinnor. Hans ämnen
kunna vara betydligt växlande, mer.
efter som han är en värklig diktare,
förstår han att finna det väsentliga och
intressanta äfven hos småsakerna.
Liksom Tavaststjema dröjer han gärna vid
hågkomsterna från pojkåldern och har
i flera af sina noveller gifvit uttryck
för den uppväxande gossens
förnimmelser och tänkesätt. Jagt- och
hunji-historier har han många. På erotikens
mångbesökta fält har han naturligtvis
äfven svärmat. Och till och med
spökhistorier och skrämselskildringar har
han försökt sig på, utan att dock
därvid kunna meddela läsaren känslan af
ångest och oro på långt när så hemskt
och gripande som t. ex. Maupassant.
Men först och främst äger Johan
Brofeldt betydelse såsom skildrare af
de tusen sjöames och norrskenets land
och såsom en god och tapper kämpe
för det finska språkets och den finska
kulturens lif och framtid.
N. H—n.
NYA BÖCKER.
DIKTARE OCH DRÖMMARE.
Det var ej utan en känsla af
misstroende jag öppnade Oskar Levertins
senaste arbete »Diktare och drömmare».
Hans monotona, olyckligt epigrämlösa
språk hade allt för ofta tröttat mig, för
att jag skulle kunna med några vidare
förväntningar gå till läsningen af denna
närmare 300 sidor digra volym.
Så mycket angenämare blef
öfver-raskningen. Hvad jag icke väntat af
intresse, skarpblick och fint förstående
i denna bok, det fanns där i så rikt
mått, att en vida starkare skepticism
än min kunnat skingras däraf. De
tvänne första uppsatserna: »Till
’Natu-rens epos*» och »Dantes Vita Nuova»
synas mig utgöra bokens värdefullaste
del. Mindre intressanta, men
stämningsfulla och subjektiva äro reseintrycken
från Br tigge, Oberammergau och Sofia
Albertinas siad. I uppsatsen
»Zara-thustra» antydes i korthet Nietzsches
betydelse för samtiden. Synnerligen
karaktäristiskt för hr Levertin är kapitlet
»Böcklin och Klinger». Hans blick
på Böcklin* är den förfinade estetens
nedlåtande blick på det »råa», men
dock i sin ursprunglighet
beundransvärda naturgeniet.
Kapitlet »Alfred de Musset och
George Sand» är det svagaste och minst
intressanta i hela boken. Af de sju
författarporträtten har han gjort Verner
v. Heidenstams mest tilltalande. Emest
Renan, Edmond de Goncourt, J. K.
Huysmans, Viktor Rydberg, Carl
Snoil-sky, August Strindberg och Verner v.
Heidenstam passera här som hastigast
revy. Han har tecknat dem med
förstående och sympati. Men sin hand
räcker han blott åt en enda. Denne
lycklige är Verner v. Heidenstam. Hos
honom finner hr Levertin fullt förstående
— med honom delar han sitt estetiska
förakt för »det enkla», »det primitiva».
Att hr Levertins egen konstnärligt
utmäjslade stil med all sin
»clair-ob-scure» och »rococo» på sina ställen
icke undgår att verka »slang», det kan
emellertid ej förnekas — åtminstone ej
af ett mera »primitivt» omdöme.
(Albert Bonnier. 3: 75).
________AT. J— n.
PANU.
En hemsk stämning hvilar öfver den
snötäckta ödemarken. Stormen rister
de gamla furorna och vargame tjuta
på afstånd. De pälsklädda skidlöpame
ila framåt i orolig brådska. Faror hota
rundt omkring, och de ha ännu tvänne
dagsresor kvar till sin lilla hemby långt
uppe i norra Karelen. Skulle någon
af dem digna uttröttad på vägen eller
störta ned i en bärgskrefva eller bli
anfallen af vargame, då är det de onda
andame, som drifva sitt spel. Dessa
måste därför bindas, tvingas till lydnad,
och det kan endast ske genom besvär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
