Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Panu, af K. J—n - Det främmande landet, af N. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jelser och trolldom. Det är den store
siaren, som känner de hemliga
»ursprungsorden» •— som uttalar
besvärjelserna och öfvar trolldom. Panu heter
han, och till honom ser folket både
inom och utom hans stam upp med
en fruktan och vördnad,* som sätter
honom i stånd att på alla sätt främja
sitt eget och sin stams bästa.
Men hedendomen nalkas sin
undergång. Det är redan lidet långt in på
1500-talet, och den af luthersk
tros-ifver brinnand^ prästen kommer med
ordet och sakramenten. Gudar och
belåten måste så småningom vika för
fadern, sonen och anden —
besvärjelser och trolldom för böner och
psalmsång. Men siaren och besvärj aren låter
ej utan motstånd makt och anseende
glida sig ur händerna. Striden mellan
den segrande kristendomen och den
vikande hedendomen där uppe i
Karelens ödebygder är mästerligt skildrad
i »Panu» af Finlands nu lefvande
främste författare, Juhani Aho.
Det finnes i denna historiska roman
sidor skrifna med äkta finsk
innerlighet och af gripande poetisk stämning.
Karaktärsteckningen är genomförd med
öfverlägsen kraft, och om också de
utförliga beskrifningame på alla slags
trollkonster och signerier ur rent
litterär synpunkt verka tröttande, så äga
de dock ett stort kulturhistoriskt
intresse, fotade som de äro på
omsorgsfulla studier.
Den »trollstämning» — om jag så
får uttrycka mig — hvilken genomgår
hela verket, har på ett lyckadt sätt
blifvit koncentrerad i den lilla
omslagsvignetten, som utförts af en ung finsk
tecknare, V. Blomstedt.
(Albert Bonnier. Två delar. 5: 50).
K, y—n.
DET FRÄMMANDE LANDET.
Så snart en människa har varit ute
och rest en längre tid, sett mycket och
hämtat nya intryck, syns det genast på
henne vid hemkomsten. Ögat är
lifli-gare, gången hurtigare, hållningen
friare. Och är den människan dessutom
diktare, så slår doften af de
genom-ströfvade länderna en till mötes i den
bok, hon ger ut. Icke så, som om
hon nödvändigt skulle ha tagit sina
motiv frän främmande land. Men det
har ofta kommit mera flykt och fart
öfver stilen, starkare färg i stämningen,
större lifskraft öfver boken.
Om också Jane Gernandt-Claine’s
senaste bok »Det främmande landet»
haft en annan titel och motiven icke
varit tagna utifrån, så anar man dock
genast, att dess författarinna sett sig
om mycket i världen. Hennes blick
på tingen är icke den trånga och
skumma, som en kvinna lätt får, då
hon sitter nedhukad öfver sitt
arbetsbord vid bakgatan i någon liten stad,
utan det är en intelligent mans vida
blick, tillkämpad genom studier eller
resor.
»Det främmande landet» är en
samling noveller från Frankrike samt från
Madagaskar, Trans vaal, de flesta från
Afrika. Öfver dem alla hvilar en
ursprunglig och käck på samma gång
som konstnärlig ton. Mest af allt
tyckes Jane Gernandt-Claine — i motsats
till så många af våra författarinnor,
gunås — afsky allt, som stöter på
banalitet, äfven med fara, att hennes
bildspråk och framställningssätt någon
gång skola verka sökta.
Hennes naturskildringar från
tropikerna äro charmanta. Med några ord
lyckas hon fånga och gifva läsaren en
återglans af de tropiska dagames
krit-hvita, brännande solsken, af den
tyngande, kvalmiga värmen och af
nätternas tysta, underbara mörker. Mest
tilltalar mig af hennes noveller
»Galli-onsbilden», berättelsen om den unge,
klumpige boern, som älskade en
europeisk flicka, hvilken endast satt vid
hafvets strand och drömde om en
gallionsbild i stäfven på ett vrak.
Liksom öfver nästan alla af novellerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
